Tar dagen som den kommer

Annette och hennes man Christer bor på landet, på ön där de träffades på somrarna i sin ungdom och i huset som var hans föräldrars sommar-stuga. Nu har Annette fått en neurologisk sjukdom, som gör att hela livet vänts upp och ned för dem båda två. Bland de viktiga hjälpmedlen märks en Gripo Alu intill sängen.

SVÅRT ATT FÅ DIAGNOS 

Problemen började för snart tre år sedan med en tå som inte fungerade som den skulle. Annette snubblade ofta och blev snabbt sämre. Hon minns med förskräckelse den gången hon skulle gå in i en butik, benen låste sig och hon ramlade baklänges i en vattenpöl.

– Jag har varit på massor av undersökningar. Nu har jag en fantastisk läkare på Karolinskas neurocentrum och för 1,5 år sedan fick jag min diagnos, berättar hon.

Just nu kan Annette stå med stöd, men inte gå. Hon kan inte använda höger arm och hand. Det mesta går att göra med vänster, men skriva kan hon inte.

– Jag har inte ont och ingen värk. Jag har viss spasticitet, men det är också en fördel eftersom det är den som gör att jag kan stå på benen, säger hon optimistiskt.

STORA FÖRÄNDRINGAR 

Snabbt fick hon en rad olika hjälpmedel samt tillgång till färdtjänst. Först en höj- och sänkbar huvudända till sängen, sedan stödstången Gripo Alu intill sängen. På den finns ett triangelhandtag som stöd för att sätta sig ned på sängkanten och resa sig upp igen. Med hjälp av den påmonterade däverten med handtag kan hon lägga sig ned och sätta sig upp samt vända sig själv i sängen.

– Den är guld värd! Nu kan jag vända mig själv på natten när jag vill. När jag ska lägga mig behöver jag lite hjälp för att hamna rätt. Eftersom jag inte kan böja på benen får jag kasta mig ner om jag är ensam och det blir inte alltid så bra, säger Annette med en glimt i ögat.

Livet har förändrats mycket sedan Annette fick sin sjukdom. Förr tog hon gärna timslånga promenader varje dag. Hon älskade att arbeta i den stora trädgården och i växthuset, och hon gjorde trädgårdsprydnader i betong.

"Jag gör det jag kan och försöker att inte tänka så mycket"

SC_Hemmahos_Annette2

Nu åker hon ibland en tur med sin elmoped, även om det inte är så lätt när det är snö och halt.

– Jag är glad varje gång jag har varit ute med moppen. Det är så skönt, även om jag bara har tagit mig ner till sjön och sett ut över fjärden, säger Annette.

Hon har lite odlingar i en pallkrage, som hon kan nå från rullstolen.

– Så att jag får bli lite skitig under naglarna, säger hon med ett leende.

– Visst saknar jag allt det jag inte längre kan göra. Men det är bara att inrätta sig efter hur det är. Jag gör det jag kan och försöker att inte tänka så mycket, säger Annette.

ANNORLUNDA VARDAG 

Även om de numera får färdiglagad lunch hemkörd är det ändå de dagliga rutinerna som tar mycket tid varje dag.

– Jag kan längta efter att få göra något annorlunda, säger Annette.

I vår kommer hon att få en tre veckors rehabvistelse på Stockholms sjukhem, både för att få experthjälp med att träna rörligheten i armar och ben och för att Christer ska få lite avlastning.

– Jag planerar inte mycket, utan tar dagen som den kommer. Sjukdomen finns här och jag måste leva i nuet. Jag är inte rädd! avslutar Annette.